Har sista dagarna funderat en del på detta med att få barn, att bli förälder, att skapa en familj... Det är inte alla som kan få allt detta som så otroligt många ser som en självklarhet och inte för vad det är... EN GÅVA!!! Ett barn kan man inte skrapa av sig när man blir less som så många gör med husdjuret de skaffar.

Jag har själv gått igenom flertalet inseminationer och till slut 3 provrörsbefruktningar, inget fel på mig eller min dåvarande make men det gick bara inte. Efter första försöket lärde jag mig känna när äggen satte sig osv... Och så efter 2 v tappade jag dem och började blöda, det är en stor förlust och alla de känslor som bubblar upp i en är svåra att hantera. Att gå igenom en provrörsbefruktning är liksom inte bara att ta ett piller så blir allt bra, kroppen är så otroligt mycket mer komplicerad.

Jag har kommit över förlusten bra, kanske mest för att jag inte var lika skamsen som många utan helt enkelt sökte mig till en psykolog för att prata ut. Ingen av mina bekanta hade ju gått igenom det som jag gjort och då är det svårt att kunna stödja när en vän krachar pga denna orsaken. 3 gånger gick jag och pratade ut och sedan kunde jag åter se barn, träffa barn & se gravida utan att falla i gråt.

Det som jag också är så otroligt ledsen på är mina tidigare vänner som inte längre finns runt mig som de gjorde när jag var ung. De är alla "duktiga och präktiga" mammor och där passar rakt inte jag in, singel och barnlös som jag är. Man tappar värdet när man inte kan få barn och blir äldre men för f-n, jag är samma Malin som jag var tidigare, bara några erfarenheter rikare och med en del nya erfarenheter i ryggsäcken. Men inte f-n är de bättre än mig för det, många har en benägenhet att så fort de fått barn tror de sig veta mer och bättre, de blir allvetare helt enkelt.

Får man kanske högre iq av att vara gravid och få barn? Skulle inte tro det.

Nåja, jag må vara barnlös och singel men fy tusan vad jag kan göra mycket som inte NI supermammor kan så kom ner på jorden. Det finns en plats för oss alla här på jorden, det finns dessutom en plats för alla typer av människor. Ingen är bättre eller sämre än någon annan och det är väl ändå det som är charmen med våran värld.

Jag är glad att jag har min väninna Mari, även hon är i min ålder, singel & utan barn. Vi träffas om helgerna, tar promenader, tar oss en fest ibland & upptäcker våran underbara värld tillsammans.

Ni har era familjebilder, vi bokade tid hos Stockholmsstylisterna där vi passade på att ta en "väninnebild"...

Ni har era familjefester med andra par där vi singlar är uteslutna, vi har våra fester där barn är uteslutna...

Ni åker på familjesemester, vi tar charter och shoppar, avnjuter god mat & solar UTAN ett barn i våran närhet...

Ni måste hela tiden tänka på andra medan vi tänker på oss själv, är vi själviska? Nej, vi har bara satt oss själva i första hand och lever livet precis så som vi vill. ACCEPTERA att vi gillar våra liv UTAN att för den delen vara överkåta singlar som ni verkar tro ska ragga på era karlar. Sorry, vi har bättre smak än så   

Så alla ni som kastar ur er råd och har en massa åsikter om oss som är över 40 och singlar/barnlösa... Tänk er för, vi kan ha gått igenom en sjuhelvetes massa så man ska inte vara för snabb att dömma.

Själv hoppas jag att min långa, gaddade man som redan har barn snart ska dyka upp och älska mig precis för den jag är, Malin som precis som alla andra har en massa skavanker men är en överlevare & fighter.