Redan torsdag, veckorna fullkomligt springer iväg & varför måste de göra det just nu när vi har så lite tid kvar, när man hellst skulle vilja att tiden gick sakta. Andra år har jag sett fram emot att börja julpynta & att få fira julen med mina föräldrar men hur blir det i år? Jag hoppas av hela mitt hjärta att läkarna hade fel, att mammas kropp överraskar på ett bra sätt, att tumören slutat växa & att vi får ha henne hos oss lite längre än vad de förutspådde.

Igår var jag & pappa & fixade sängbord åt dem, handlade mat & sedan ordnade jag alla måltider åt henne för dagen. Varje dag kommer en sjuksköterska för att lägga om såret på magen & även runt den fasta sonden hon har i magen, när hon ringt till Sunderbyn fick hon reda på att sonden är till för att kunna öppna & tömma magsäcken om det blir så att mamma mår illa & vill kräkas. Hon visade mig hur man skulle göra men jag tror faktiskt inte det ska behövas om hon som nu bara äter flytande kost. Hon har ju faktiskt inte mått något illa sedan operationen.

Bara att ta var dag som den kommer.

Känns som att jag aldrig får ordning hemma, när man är arbetslös blir det lätt att man skjuter fram saker hela tiden... Jag fixar det i morgon, jag är ju ändå ledig & så säger man det samma dagen efter & dagen efter det... Blir liksom en ond cirkel men idag MÅSTE jag städa efter jag varit till Arbetsförmedlingen. LIka roligt att gå dit varenda gång... Not... Men ett måste så bara att gilla läget.

Kallt har det varit i natt, några minusgrader så på morgonen fick jag stänga sovrumsfönstret. Dragit mig för att ta morgonpromenaden, Wilma ligger ännu & myser på sängen men snart ska vi nog dra oss ut så hon får göra sitt.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin dag & kom i håg att ta vara på tiden ni har tillsammans med nära & kära   

På något underligt sätt så går det vidare, min mamma har kommit hem, frisk blir hon aldrig & vi får bara ta vara på den tid vi har kvar. Lite sorgligt känns det allt var gång hon undrar om hon kommer kunna sätta upp adventsstakarna denna julen, förstår att hon precis som vi andra har en hel del tankar och funderingar.

I går när jag & min pappa satt i bilden på väg till affären & passerade kyrkogården så kom en tanke upp men som jag inte vågar ta upp med min far... Har de börjat tänka på gravplats... Kom på mig själv att det kanske är bäst att ta den dagen det är dags för det & inte börja med det nu samtidigt som jag själv tycker att det kan vara bra att ha förberett... Finns så mycket hemska saker när man ser till allt det praktiska.

Hjälper dem med hennes kost som bara är flytande numera, är glad att min moster kommer nästa vecka & ska göra en massa soppor att frysa in, blir ju så mycket lättare för henne.

Köpte på apoteket flytande vitaminer/mineraler så att hon får i sig sitt dagsbehov & även Celcius för de dagar hon är mer trött då jag sett att det gör henne piggare & att hon då kan sitta & se sina favoritprogram åtminstone.

Man gör så gott man kan & får helt enkelt ta dagarna som de kommer & ta vara på tiden.

Bakar en del fika så att mina föräldrar ska ha hemma nu när mer folk hälsar på, de har väl också kommit på att det inte är mycket tid kvar. Lovade i ett kort ögonblick att baka bullar åt dem... Jag som fullkomligt hatar kletig deg mellan fingrarna & bara bakat bullar 2 ggr i mitt liv, 3 nu om man räknar med gårdagens bak av kalljästa bullar. Jisses hur de såg ut, det var verkligen blandade storlekar men smaken blev i alla fall bra & det är väl huvudsaken eller är det mössan?

Oktober månad, i veckan såg jag blåklockor & rödklöver under en promenad, tror att moder natur skämtar med oss. Idag var det på morgonen -2 & när jag låg i sängen hörde jag alla som skulle på jobben få skrapa rutorna på bilarna.

Blir det som de förutspått så kommer första snön på torsdag, jag har absolut inget emot snö men perioden innan den ligger där det slaskar & är halt kan jag gott vara utan.

I förra veckan testade jag siten ioffer & beställde en väska, väntar ännu på den men har spårat så jag vet att den är på väg. Funkar detta kan jag tänka mig att beställa mer för där finns en hel del snyggt, lite som en internationell Tradera. Mycket kopior men so what, jag är ingen märkesslav så länge sakerna är av bra kvalité.

Nä, nu ska jag ta & storskura kök & sedan badrum. Önskar er få som följer mig en fortsatt fin dag & kom i håg att ALDRIG ta något eller någon förgiven, plötsligt ändras allt & då är det för sent.

Tjillevippen

Väskan inhandlad i iOffer  

Igår besökte jag min mamma på lasarettet i Sunderbyn, det har nu snart gått 1 v sedan hon lades in och över 5 år har hon varit sjuk. Det läkarna här har sagt hela tiden är "vi vet inte vad det kan vara"... Nä kanske att ni inte visste det men varför i h-ete lät ni prestigen hindra er från att skicka min mamma till ett lasarett med kompetent personal???? Nä, i stället har man över tfn skrivit ut medicin mot illamående med orden "hjälper det inte kan du sluta ta det".

Vad f-n har vi för läkarkår i Sverige? Bryr man verkligen sig om patienterna? Speciellt när det gäller äldre personer.

I morgon kommer mamma hem och om 2 v ska hon tillbaka på återbesök, vi vet inte hur lång tid vi har. Läkarna säger till jul men man vet ju aldrig, kan ju bli tidigare men även senare och hur det än går så kan man omöjligt förbereda sig för det.

Inför denna operation hade man förväntat sig det värsta men att sedan få beskedet gjorde att det var som om någon slog undan fötterna på mig, hela livet rasade samman. Det är ju min mamma.

Alla känslor som väller upp i en och jag kan omöjligt räkna de gånger jag under en dag fullkomligt kraschar och gråter. När jag besökte henne igår försökte jag vara stark för hennes skull men när hon började och be mig att prova hennes ringar kändes allt så otroligt olustigt. Jag höll god min men ville bara skrika rätt ut.

Vi får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen och finnas där för både mamma och pappa. Han kommer ju att mista sin livskamrat och jag tror att det är lätt att folk glömmer bort honom mitt i allt detta.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer... Mamma och pappa, jag älskar er av hela mitt hjärta   

Konstigt att oavsett om man har jobb eller är arbetslös så är det något speciellt med fredagar, det sitter liksom i sedan man var liten. Kommer ihåg att min pappa alltid på fredagar besökte bageriet och köpte oss alla gottis, den där lilla koppen med sockerkaka i botten, vaniljcremé, jordgubbar och gelatin på toppen... Det var fredagsmys när hela familjen samlades framför tv:n och mumsade. Kommer tom ihåg serveringsbrickan i röd plåt med små hjärtan runt om som kant.

Så blev det aldrig för mig, var gift med en man som jobbade 12 tim var dag oavsett vilken dag i veckan och nu som skild så är det jag och vovven på fredagar. Hon är också ett bra sällskap men man kan inte ha så djupa diskussioner med henne. Det enda som nu försör fredagkvällarna är detta j-a Idol på TV:n... Kan inte 4:an visa något av värde? Nåja, får vällan slå på en film själv och mysa framför   

Nä, nu slutar jag hastigt... Fick just samtalet jag fasat för, min mamma opererades igår och det visade sig att hon har en cancertumör i tunntarmen och det finns ingenting de kan göra. Läkaren hade pratat om året ut....

Har sista dagarna funderat en del på detta med att få barn, att bli förälder, att skapa en familj... Det är inte alla som kan få allt detta som så otroligt många ser som en självklarhet och inte för vad det är... EN GÅVA!!! Ett barn kan man inte skrapa av sig när man blir less som så många gör med husdjuret de skaffar.

Jag har själv gått igenom flertalet inseminationer och till slut 3 provrörsbefruktningar, inget fel på mig eller min dåvarande make men det gick bara inte. Efter första försöket lärde jag mig känna när äggen satte sig osv... Och så efter 2 v tappade jag dem och började blöda, det är en stor förlust och alla de känslor som bubblar upp i en är svåra att hantera. Att gå igenom en provrörsbefruktning är liksom inte bara att ta ett piller så blir allt bra, kroppen är så otroligt mycket mer komplicerad.

Jag har kommit över förlusten bra, kanske mest för att jag inte var lika skamsen som många utan helt enkelt sökte mig till en psykolog för att prata ut. Ingen av mina bekanta hade ju gått igenom det som jag gjort och då är det svårt att kunna stödja när en vän krachar pga denna orsaken. 3 gånger gick jag och pratade ut och sedan kunde jag åter se barn, träffa barn & se gravida utan att falla i gråt.

Det som jag också är så otroligt ledsen på är mina tidigare vänner som inte längre finns runt mig som de gjorde när jag var ung. De är alla "duktiga och präktiga" mammor och där passar rakt inte jag in, singel och barnlös som jag är. Man tappar värdet när man inte kan få barn och blir äldre men för f-n, jag är samma Malin som jag var tidigare, bara några erfarenheter rikare och med en del nya erfarenheter i ryggsäcken. Men inte f-n är de bättre än mig för det, många har en benägenhet att så fort de fått barn tror de sig veta mer och bättre, de blir allvetare helt enkelt.

Får man kanske högre iq av att vara gravid och få barn? Skulle inte tro det.

Nåja, jag må vara barnlös och singel men fy tusan vad jag kan göra mycket som inte NI supermammor kan så kom ner på jorden. Det finns en plats för oss alla här på jorden, det finns dessutom en plats för alla typer av människor. Ingen är bättre eller sämre än någon annan och det är väl ändå det som är charmen med våran värld.

Jag är glad att jag har min väninna Mari, även hon är i min ålder, singel & utan barn. Vi träffas om helgerna, tar promenader, tar oss en fest ibland & upptäcker våran underbara värld tillsammans.

Ni har era familjebilder, vi bokade tid hos Stockholmsstylisterna där vi passade på att ta en "väninnebild"...

Ni har era familjefester med andra par där vi singlar är uteslutna, vi har våra fester där barn är uteslutna...

Ni åker på familjesemester, vi tar charter och shoppar, avnjuter god mat & solar UTAN ett barn i våran närhet...

Ni måste hela tiden tänka på andra medan vi tänker på oss själv, är vi själviska? Nej, vi har bara satt oss själva i första hand och lever livet precis så som vi vill. ACCEPTERA att vi gillar våra liv UTAN att för den delen vara överkåta singlar som ni verkar tro ska ragga på era karlar. Sorry, vi har bättre smak än så   

Så alla ni som kastar ur er råd och har en massa åsikter om oss som är över 40 och singlar/barnlösa... Tänk er för, vi kan ha gått igenom en sjuhelvetes massa så man ska inte vara för snabb att dömma.

Själv hoppas jag att min långa, gaddade man som redan har barn snart ska dyka upp och älska mig precis för den jag är, Malin som precis som alla andra har en massa skavanker men är en överlevare & fighter.