Ja, att sätta käppar i hjulet för mig själv är jag väldigt bra på i stället för att fokusera på en lösning. Kanske kan det vara så att det är rädslan att kasta mig ut i det okända som stoppar mig, jag vet faktiskt inte. Jag har ju så mycket som jag skulle vilja göra och alltid avslutar jag med ett "men" i stället för till exempel "och"... 

Tidigare när jag mådde som sämst satt jag mest och ifrågasatte min existens och funderade på varför jag fortsatte att kämpa när allt bara gick emot och jag ändå en dag skulle ligga under jord. Det har i alla fall blivit bättre och numera tänker jag på allt som jag har upplevt och på vad jag skulle kunna uppleva bara jag vågade ta steget. Världen är så stor och den har så mycket att erbjuda, platser att upptäcka, människor att möta och så vidare. 

Jag måste bara komma över min sociala fobi och börja må bättre, vill ju sluta med de antidepressiva också. 

Har en dröm om att några år bo och jobba i till exempel Dominikanska Republiken, jag är ju utbildad reseledare och sålt resor så det känns som att bara jag börjar tro på mig själv igen så skulle det kunna vara genomförbart. 

Saknaden efter mig själv är så jäkla stor, jag som kastade mig in i det ena än det andra med nyfikenhet och glädje gör nu precis tvärtom. Ska vi komma överens om att vi ska kasta oss ut i det okända lite oftare? ;) 

Jag har ju i alla fall bestämt med Mari att vi ska ut i mellandagarna när det är hemvändardans, jag vet ju inte hur jag reagerar när jag väl är där men vad är det värsta som kan hända? Att jag börjar skaka, svettas och får ta taxi hem... Eller så får jag en superrolig kväll med möten och samtal, glädje, fina minnen och strosar hem nöjd över att jag vågade ta steget. 

Nu ska jag ta och göra lite nytta i form av att diska så är det bortgjort, tagit fram lite smör så att jag senare kan baka lite kakor. Börjar gapa tomt i frysen med fika så bäst att börja fylla på och göra en sort då och då när jag orkar :)

Tjillevippen