Ja det är kanske mer än att oroa mig men det liksom gnager i mig att jag snart varit sjukskriven, pga min depression och sömnsvårigheter, i en månad men ännu inte fått något besked från Försäkringskassan. Det var min arbetsförmedlare som sa att det är bättre för mig att få igenom en sjukskrivning eftersom pressen de har på oss arbetssökande inte kan hanteras av mig pga mitt mående. Bara efter en anställningsintervju där jag får in en del information så sover jag 3-4 timmar. Varför jag oroar mig är för att när jag för en massa år sedan som arbetslös spräckte axeln och gick med mitella så fick jag inte ett öre av dem, deras "läkare" ansåg att jag inte ens hade 25% nedsatthet och därför skulle söka jobb. Undrar om hen själv jobbar med sprucken axel... Dessutom är det ju käpprätt åt helvete att det min läkare som träffat mig inte gäller enligt dem, det är ju att indirekt säga att min läkare är inkompetent. Ger inte mycket för Försäkringskassan och vet att det är en stor andel sjuka som fullkomligt håller med.

Det är idiotiskt att man redan är deprimmerad sedan flera år för att sedan sjukskrivas men under den sjukskrivningen sedan ska gå och oroa sig för att man kanske inte får några pengar, det bidrar ju inte på något sätt till att man ska må bättre utan helt tvärtom. Här är i alla fall det läkaren skrivit i sjukintyget och jag hoppas verkligen att det är bra nog för att de ska göra rätt.

Men det är klart, de sitter där på sina höga hästar och tar beslut om personers vara eller icke vara sjuk. Jag vet givetvis att en massa utnyttjar systemet men ska det verkligen drabba oss som verkligen mår dåligt? Det är svårt att förklara hur man känner sig och givetvis så är ju en depression olika från person till person men för min del så kan jag förklara det som att jag realistiskt vet vad som är rätt men känslan i bröstet är en helt annan och det blir den som jag följer och i mina ögon så är jag bara fet, ful och misslyckad. Denna "min sanning" överför jag till alla jag möter. Sitter jag i ett väntrum och ett par pratar lågmält för att inte störa andra så ser jag direkt på mig själv och undrar vad som är fel med mitt utseende eller kläder. Jag kan knappt gå förbi ett hyreshus när jag är ut med Wilma då det känns som att det i varje fönster sitter någon som pekar på mig och skrattar åt hur misslyckad jag är. Detta är bara exempel. Det sjuka är att när någon frågar hur man mår så står man alltid med ett påklistrat leende och svarar att man mår bra men de skulle se en i ögonen. När jag började svara ärligt så var alltid deras svar "men du som alltid är så glad och käck". Ja, för att dölja hur jag egentligen mår och varför tror ni att jag tar på solglasögonen så ofta jag kan och inte ens tar av dem inomhus??? Dessa bilder förklarar depression rätt så bra.

Ja ja, det var lite tankar från mig denna måndagmorgon. Har varit ut med Wilma och fått i mig lite frukost och mediciner så nu ska jag lägga mig att vila ett tag då jag åter haft en rätt sömnlös natt. Ta hand om er själv och era nära och kära.

Tjillevippen